Det har länge spekulerats i om Mars möjligen kan ha haft någon form av liv i sin tidigare historia. Det förutsätts då att dom klimatologiska förhållandena har varit helt annorlunda, där det hävdats att en av dom avgörande faktorerna varit att det då måste ha funnits en betydligt tätare atmosfär där syre ingår i bunden eller fri form.
En annan viktig faktor som hävdas, är om det funnits vatten i flytande form i tillräcklig mängd för att liv skall kunna ha uppstått.
Det finns saker som faktisk tyder på att det någon gång i planetens historia runnit någon form av vätska utefter planetens yta. Vad som då åsyftas är dessa vindlande system av fåror som vindlar sig fram genom landskapet och där det även förekommer deltaliknande strukturer.
Frågan är om det finns andra skäl för att tro att dessa förhållanden någonsin kan ha förevarit. Det enda vi egentligen någorlunda vet är hur det ser ut nu, en atmosfär med ett tryck av endast 0.6% av jordens och med en sammansättning av 95% koldioxid och 0.2% syre. Om vatten existerar finns det i så fall endast i frusen form.
Kan vi hitta ett scenario som verkar för att vatten och atmosfär försvinner under en planets levnadscykel kan vi kanske lättare acceptera att Mars tidigare har haft en helt annan miljö där kanske även biologiskt liv har ingått!
Den springande punkten är alltså om det finns skäl att tro att det på Mars har funnits en atmosfär som har varit tätare och haft en liknande sammansättning som på Jorden samt vätska (vatten) i tillräcklig mängd som efter vissa processer i planetens levnadscykel försvinner eller drastiskt minskar.
Det finns olika förklaringar till detta men dom tycks alla vara omtvistade.

(*Bild: Thomas Feiners (Feiner art))
Ett scenario för att förklara detta är att en tidigare atmosfär sakta skulle ha öläcktö ut från planeten p.g.a. för låg gravitation, ett annat att allt syre skulle ha bundit sig i olika ämnen i marken. Jag skall inte kommentera dessa, utan istället presentera en helt ny(?) teori, som i en av sina konsekvenser kanske kan förklara den tunna atmosfären och den lilla mängd av vatten (endast i fryst form) som finns på Mars, och den lyder som följer:

En nästan säker händelseutveckling i en planets liv är att den sakta men säkert svalnar av. Detta sker under mycket långa tidsrymder beroende bl.a. till hur stor massa planeten har och vilka kärnprocesser om verkar i dess inre. Avsvalningen sker på grund av att det hela tiden avgår mer värme från planeten än vad som strålar in till den utifrån. P.g.a. att värmeledningsförmågan i planetens massa är större än noll betyder det att ytan kommer att svalna snabbare än innnanmätet.
Snart har ytan stelnat och bildat en sk. skorpa som täcker planeten. Skorpan blir med tiden allt tjockare och börjar i samband med det att deformeras. Man kan likna det vid skalet på ett äpple som har legat och torkat. Och orsaken är också liknande. Massans volym har minskat. I fallet med äpplet sker det p.g.a. uttorkning av köttet innanför skalet och i fallet med planeten p.g.a. minskande temperatur och därmed minskande volym.
Att äppleskalet skrynklar sig beror (förutom på att det inte krymper i takt med köttet)på att det inte har tillräcklig stor hållfasthet för att stå emot när köttet drar det inåt samt på att skalet inte har tillräcklig plasticitet för att tillåta en fragmentell deformation på basnivå ( eller med andra ord att skalet deformerar sig på ett kontinuerligt sätt som inte deformerar ytan).
På liknande sätt kan man beskriva deformationsprocesserna som verkar när en planets skal deformeras. Så länge skalet inte pallar för sin egen tyngd kan man säga att det mer eller mindre ligger och flyter på den underliggande massan. Den bryts i ständigt större sjok som pressas in under varandra. Jorden har idag mycket stora sjok där hela kontinenter hänger samman. I takt med att skalet blir tjockare ökar också dess hållfasthet och når till sist ett stadium där det kommer att bära sig självt. Vad händer då sedan ? Jo, följande.
Den innerliggande massan kommer självklart att fortsätta att svalna fast i något långsammare takt eftersom bindningen till skalet, och därmed värmeöverledningen, blir mindre och mindre.
Till slut börjar vi få en gaszon mellan skalet och den innerliggande flytande massan. Jag anser att om bara inte planetens rotationsaxel mer eller mindre exakt pekar mot systemets sol, så kommer den innerliggande flytande massan att självcentreras. Detta innebär att trots påverkan ( inom vissa gränser) av solvind och annat så kommer massan ändå att fortsätta att befinna sig frisvävande i centrum av skalet.
Skulle den innerliggande massan ändå haverera mot skalet t.ex. till följd av en större sammanstötning är risken stor att den öfastnarö i skalet. Detta kan då medföra en varaktig asymmetri hos planetens tyngdpunkt. Om och i så fall hur detta påverkar planeten kan man ju fundera över, men kanske medför det att rotationsaxeln kommer att förskjutas till att peka mot systemets centrum. Kanske är det detta som har hänt vår egen måne, som ju har sin massa osymetriskt fördelad och där masscentrum ligger närmast jorden och månen har faktiskt sin axel (relativt jorden) pekande rakt emot oss ?!! Gastrycket är till en början mycket högt men minskar i takt med den löpande avsvalningen av den inre massan.
Om vi nu förutsätter att planeten har en atmosfär så kommer denna till slut att sakta börja sippra in till denna gaszon. Inflödet sker p.g.a. att skorpan, bl.a. genom tidigare nämnda processer, är fylld av sprickor och förkastningar ända ned till gaszonen.
På samma sätt kommer även vätskor typ vatten, att leta sig ner och börja fylla gaszonen. I takt med att detta sker kommer planetens yta att med tiden dräneras på både gas (atmosfär) och vätska (vatten) och bli mer eller mindre helt steril.
Att bestämma tidscykeln för detta händelseförlopp för en given planet bör inte vara alltför svårt med lite data om massa, storlek, temperatur, o.dyl.
Ju mindre massa en planet har desto snabbare går givetvis denna utveckling. Om Mars är tillräckligt mycket mindre för att ha nått dit är en sk. öppen fråga, men vad vi vet så tycks all synbar sk. geologisk aktivitet på ytan ha upphört, inte heller någon seismisk aktivitet har kunnat uppmätas (Vikingsonderna -76) vilket indikerar att skalet blivit stabilt och självbärande.

Om ovan nämnda scenario skulle vara riktigt och Mars har nått till stadiet där eventuell atmosfär och vatten mer eller mindre har tömt sig i dess inre skulle detta kunna ge en möjlighet för att en biologisk värld skulle ha kunnat uppstå för att sedan gå under i en till slut alltför svårartad miljö. Men är den verkligen dömd till fullständig undergång? Det är ju faktiskt tänkbart att det skulle kunna ske en extrem omvandling av arter dom allra minsta organismerna, som från början bildades på planetens yta, fortsätter att leva och utvecklas i planetens inre med energi från den glödande boll av magma som finns i dess centrum!!
Grunna på detta och krydda med ingredienser som att en civilisation hade hunnit att uppstå innan ytan blev tömd på atmosfär och vatten. Fundera på dess försök till överlevnad på en planet där förutsättningarna för liv hela tiden bokstavligt talat rinner ut i sanden. Kanske hade dom en tillräckligt hög utvecklingsnivå för att lösa sitt överlevnadsproblem!?
Följde dom i så fall med atmosfären och vattnet in i planeten genom gigantiska tunnlar eller emigrerade dom till en annan planet, i så fall förslagsvis Jorden!
Är det rent av lämningar av en sådan civilisation vi kan skönja genom bilderna som togs hem från dom två Vikingsonderna på 70-talet? För att få svar finns det bara en sak att göra, nämligen att ta en närmare titt på vår granne!
USA har planer för en rad sonder mot Mars under dom närmaste åren där två stycken går iväg redan i år. Med andra ord kommer det att finnas mycket att se fram emot för den nyfikne.

Tillbaka till artikelmeny